Jag hamnade på...

... Taggtrådens, Hall Of Fame...

Det är en ynnest att få närvara vid dessa musikkvällar som arrangeras av Torgny i pörtet på Hjärtervägen. Så har man då tagit premiärsteget rakt in i lejongrytan, rakt in bland alla dess gitarrhjältar och trumslagargossar och hängivna fans.

Vem snubblade jag över först, så som numera verkar vara händelser och inga tillfälligheter. Just det, rökpelaren steg rakt upp, och avslöjade Vallentunas Brian Bennett med att lasta ur sina pukor och trumpeter, höll jag på att skriva. Kanske inte trumpeter, men ordet passade så bra tyckte jag. Varför blev det trummor, undrade jag? Jävla bra fråga, sa Alm! Och farsan sa, Per-Olof, skaffa dig ett melodiskt instrument! Trummor, och så kommer du med det här, sa han senare resignerat!

Du skulle valt triangel, sa jag när vi kånkade in prylarna.

Hallingström hade redan riggat och man förstår det behövs tid för sånt när man ser alla dessa tampar som ska kopplas ihop... i rätt ingångar och utgångar, ja ja, Björne ”Mr Shadows” Andersson, var inte mycket bättre han. Bliv vid din triangel, tänkte jag igen, inte så mycket att koppla ihop utan att jag skulle klara det.

Nu droppade den ena efter den andra in som ett stilla vårregn. Alla glada, alla ystra som kalvar för första gången utsläppta på grönbete. Det blev lite av ”apan känner ingen, men alla känner apan”! De flesta berättade att jomenvisst, vi hade setts i parken... Taggtråden för hela tiden med sig nya trevliga bekantskaper. Jag säger igen, det är en ynnest att bli inbjuden till dessa kväller. Denna gång var den sista för säsongen innan våravslutningen då det ska spelas utomhus på samma adress. Nu var vi ett tjugotal kisar medan det brukar vara runt femtio i trädgården på våravslutningen.

Lite lätt utspisning av kvällens deltagare tog sin början... i grytan simmade säkert trehundrafyrtio wienerkorvar, uppskattade jag det till och som bara väntade på att få bli uppfiskade, eller uppkorvade kanske det heter i detta fall. Näe sa Torgny, som kollade vad jag antecknade, så många korvar var det inte, okay då... men åttio var det nog i alla fall tänkte jag där bara fyra stackars ensamma flöt omkring tillsammans med några lagerblad och kryddpepparkorn och vi tog oss in i salongen för att ockupera en lämplig sittplats.  

Kvällens långväga gäster, Glenn Bergman ifrån Åhus och Ulf Hallingström, Linköping. Glenn som puffade för bandet ifrån Löddeköpinge, Mittinatten.

Först ut blev Ulf med sitt band, Soud60 som förövrigt kommer spela i parken denna sommar... missa inte det bandet för allt i världen! Ulf hade denna kväll med sig Alm och Clerwall och den genomtrevlige, Kjell Andersson på kompgitarr. Här kunde man sucka med ögonen i kors då Ulf drev på med Amapola så Bosse Winberg skulle bli grön av avund. Soundet och spelskickligheten lämnade inget övrigt att önska och hans uppbackning var i det närmaste klanderfri. Det blev en radda härliga, för mig oförglömliga, Spotnicks låtar innan man spelade, Jag och Botvid... eller, Jag har bott vid en landsväg, som rörde Glenn till tårar att han stegade fram och tackade Ulf. He he, skåningar är skåningar. Men vilken härlig version... det var ett jazz stuk med  härlig swing så musikanterna sken ikapp. Den satt som en smäck och inhöstade kvällens så långt längsta applåd. Blev inte sämre då de strax efteråt exekverade Skintops blues... höga stilpoäng igen.

Moonriders avlöste Sound60 med ett knippe mindre spelade Shadows låtar   typ Big Boy och den gamla -60 talaren Django som jag själv lirade då det begav sig. Härligt hög nostalgifeeling på den. Björne, Mr Shadows, hade Gudmund på basen i några nummer. Okay Björne, dra ut choken... och Björn drog väl ut choken, för Glenn sa, att närmare The Shadows sound, går det inte att komma. Den gode Glenn stod där med något fuktigt i blicken hela tiden. Det var ett sagolikt sound att jag inte hört maken tidigare. Gudmund annars hemmahörande hos JLB, är en mycket kompetent basist och hade de där sköna gångarna som får driv och tryck som i bästa revystil. Bästa basist jag hört på länge.

P.O. tittade på klockan vid tio i tio och undrade, hur länge ska vi hålla på? Min färdtjänst kommer snart! Alltså, inte nog med att dessa gossar är oerhört skickliga musiker, de har en stor portion humor också, och kvällen för mig kändes som Taggtrådens Hall Of Fame... En som verkligen skulle platsa där, är just denne Per Olof Alm, att se honom hantera stockar och låtar en hel kväll som det nu blev för hans del, är minst sagt omtrumlande.

Tyvärr kunde ju inte Johnny närvara och Tompa Rocker saknades också, annars så.

Under en halvtimma plockades det och skruvades, rullades kabel och bars cases fram och tillbaka genom stugugemaket. Den som har otvivelaktigast mest prylar att paketera, är såklart Alm. Men, han är den som också snackar mest under tiden samt förevisar sina ekon, gestikulerar och berättar roliga episoder från spelandets värld.

När det bara var P.O. och jag kvar i salongen, och de andra bar ut sina sista lådor till väntande bilar, färdtjänster eller vad de nu var, säger han, du hade rätt Lasse. Jag skulle ha valt triangel, men då skulle de väl ha varit något case till det också, hade man fått bära en massa i alla fall, avslutade Vallentunagrabben ute i den sköna marsnatten där klockan visade på halv elva nästan. Brian Bennett avslutade kvällen som den hade börjat, med ännu ett knaster och jag rattade mig hemåt med funderingar hur jag skulle skriva det här. Kan berätta - som insideinformation bara för dig - att det har jag inte kommit på ännu, så detta är vad som blev av en oförglömlig afton.

Tack alla ni som var där och lyssnade och tack alla ni som fixade att vi hade något att lyssna till... och stort tack, Torgny!

Lasse Twang

Vad är nytt på Taggtråden?

God Jul så länge...

Gillar du kåserier?