Jag hamnade på...

... en uppvisning av Johnny Lundin Band!

Lokalt öste regnet ner några kilometer ifrån Trångsund och Stortorpsparken. Men vi märkte inte av detta ett dugg. I parken sken solen på den troligen största publiksiffran för i år. Det måste bara vara så. Raden av jänkare, där Roffe Johansson... han i The Fairlaines, var en av de första att parkera. I den långa raden placerade även Björne, Mr Moonriders, sin dyrgrip med ett dovt mullrande. Stämningen bara höjdes. Denna kväll hade något magiskt över sig där mycket kom att hända av olika slag.

Jag plockade upp Glenn Bergman, ni vet han som hade en mer eller mindre guidad tur till taggtrådsmeccat i England, Shadowmania. Glenn är ju från Åhus och kom därmed att bli kvällens mest långväga besökare, en titel annars Ulf Hallingström innehar.

Hursomhelst, Glenn var förstagångsbesökare och jag gjorde vad jag kunde för att lotsa runt honom i parken.

Parken var ganska tom, då vi klev ner och fram till alltid lika glada Lotti för att checka in. Vi var någon halvtimma före start, så det skulle nog fyllas på med folk tänkte jag. I alla fall var detta min förhoppning. På scenen stod JLB och gjorde vad de kunde för att rigga, och eftersom Johnny var Glenns stora idol som han bara bytt mail med tidigare och gärna ville möta face to face, som Glenn uttryckte önskemålet, stegade vi över dansgolvet fram till grabbarna. Johnny såg mig då vi flöt upp och kom för att morsa. Så presenterades Glenn för sin mästare... och glada leenden uppstod.

Sedan, fortsatte det på den vägen genom kvällen. Vi träffade grabbarna från Roslagen och bandet The Limericks Light, Tommy Richardson och Kaj Jarbrant. Dom hade ockuperat ett bord där vi fick slå oss ned och upprättade kvällens högkvarter. Bordet kom senare att utökas med Vallentuna sonen, Alm. Några som inte var där... tja det var ju,  Patrik! Vart tog du och din spelkompis vägen? Totte, är du internerad uppe i Dalarna? Tobbe och Westerman, hade ju inte aviserat ankomst, men angör parken lagom till finaldags på jubileumsåret.

Strax efter sju, brakade så alltsammans igång.

Det speciella är att JLB är inte ett vanligt Shadows – Spotnicks band, de är lite mer än så. Mycket bygger såklart kring Johnny och hans spelskicklighet, utan att förringa hans medmusikanter ett spår. Bernt Liljegren som så alltid sköter kompgitarren på ett briljant vis liksom Åke Eriksson, hanterar sina trummor inte minst i hans trumlande trumnummer. Och så då, Rönninges stolthet, ”Gudmund”... Lennart Gudmundsson, som lirat i Botkyrkas Revygäng och i Bulls Trio. Håkan ”Bull” Norman, suverän revyskådis, är hemtamare än tam, på sin Fender precision bas. Spelandet i en revyorkester kräver sin man och där har såklart denne ödmjuke kille platsat. Kopplar man ihop dessa fyra kisar, så blir det bara såååå, bra! Här visade Johnny Lundin Band åter upp en oerhört bred musikalitet och dansgolvet var aldrig tomt. Det kan låta lite fel när jags skriver att de inte är ett renodlat Shadows band, för det var just en stor knippe Shadows låtar man startade upp med. Det kändes som om det var lagom låtar att värma upp med innan det började med Tico-Tico... Den låten grabbar, är något att bita i, ja som uppvärmare för att få de stela fingrarna lite mjukare.

Men något hände... Redan i andra låten, slutade man mitt i och farbror Alm rusade iväg mot scenen för att bistå. Johnnys ljud försvann! Man trodde det var hans nya Almeko som ledsnat, men icke. Det var Johnnys Peavey förstärkare som tackade för sig denna afton. Det blev att samsas med Bernt Liljegren på hans Fender stärkare resten av kvällen.

Men, det är nog just där JLB är som störst, jag menar då det kör låtar som Tico-Tico, Czardaz, Lucille, Bach Toccata i D-moll och naturligtvis, Göteborgs Expressen! Då har jag ändå glömt, (bara nästan) Amorada... Sleepwalk och Letka Jenka. Det finns ytterligare godbitar, men jag plockar bara ur minnet just nu. En setlista skulle kanske fylla ut. Man kör ju även en knippe sjunglåtar, men missade igår min favorit i så fall, Back door man. En liten händelse som visar prov på en del av deras profsighet... Johnny börjar att spela Göteborgs Expressen på sin vita strata... men asch, den ska ju köras på den svara gitarren med andra strängar. Så medan bandet pumpade vidare, hänger Johnny av sig den vita plankan för att snabbt kränga över till den svarta Fendern, och så fortsatte Expressen att ila vidare som om ingenting hade hänt, trots att de faktiskt hade det. Såklart blev det dakapo... inte på gitarrbytet, men väl låten!

Under kvällen blev det såklart en massa skrönor både högt och lågt vid vårt bord. Sitter man nästgårds vid P.O. så undfägnas man ju glasklart av en hel del inside information. Vårt bord verkade bli som kvällens mötesplats. Här gjorde Clerwall ideliga besök liksom en del annat löst folk. Kvällens ”kändis” var Lennart Hegland, basisten från Hep Stars som besökte parken. Det var kul att se Lelle som vid avtåget gjorde, thumbs up, och vinkade. Kul! Pertan hade ett litet snack med Hegland eftersom han såklart även hade suttit in bakom trummorna i Hep Stars. Nästa gång ska jag fråga Alm vilket band han inte lirat med, så får han något att grunna över.

Glenn Bergman, från Åhus, med sin Shadowstatuering och förebilden från en original-ep:n. Foto; Dottern Bergman.

Glenn verkade stortrivas i parken trots saknaden av fru och åtta hundar hemma på kenneln i Åhus, men blev trots det mer och mer hemtam i parken. Så hemtam att han visade en snygg tatuering av den kända logotypen med skuggorna, The Shadows, på överarmen. Måste ses, gott folk. Bruce Welch har sett tatueringen och tog Glenn i hand för denna fina gest. Glenn som för övrigt även lirat på Shadowmania. Hur många av oss har gjort det?

Mörkret hade lagt sig över Stortorpsparken och de kulörta lyktorna spred en trevnad tillsammans med den numera beryktade kolgrillsröken från korvförsäljningen. Torgny ropade oförtrutet ut nya vinnare på lotterierna och entrébiljetten. Där klev både nya och gamla lottvinnare fram för att glada ha vunnit en CD... det är bara jag som efter alla besök i parken och tillika lotter, aldrig vunnit en CD. Ingen av oss vid vårt runda bord, kunde heller plocka hem någon vinst. Den som dock länsat korvgrillen, var  Kajan ifrån Limericks Light... Han var fullastad med korv och hade trampat upp en stig till inköpsstället och vårt bord. Undrar hur länge det bandet kommer heta The Limericks Light?

Sammanfattningsvis, var det nog säsongens häftigaste upplevelse, om jag kunde tyda mina bordsgrannar rätt. Glenn tyckte det var en, uppvisning... Bara buga sig, Johnny! Hoppas du får igång (läs farbror Alm, som har fixat felet. Ett stift i en rörhållare som gått av?) din stärkare till det är dags att lira i slutet av augusti i Runsala Folkpark i Åbo, skvallrade Martti.

Lasse Twang

The Ryders