en pole position då det var dags för hemgång, var det någon som tutade! Där bakom mig stod plötsligt en liten blå bil. Lantisar, tänkte jag... Väl ute möttes man av ett garvande. Måste väcka dig, hojtade Tommy Richardson... han från The Limericks Light, uppe i Roslagen ni vet. Tommy, sologitarr, kom med medhavd kompgitarrist, Kaj Jarbrant som var förstagångsbesökare, höll på att skriva ”-förbrytare” i parken. Måste nämna detta, för det var redan vid parkeringen allt snackande började.

Men vad tomt det var... även i grytan, som många denna kväll betygsatte som underbar, fantastisk och ljuvlig! En riktigt gammaldags folkets park med kulörta lyktor, med susande björk och fur som enda stängsel.

En lång kö ringlade framför Lottis incheckningsdisk, men ändå var det lite ödsligt trots att... ”gurkgubbarna” från Västerås var i stan!  Det var en halvtimme till ”raceoff” men inte en gurka i närheten. Dom hade lättat för kaloriintag... berättade Janne som har koll på allt och alla. Troligen var hela publiken med också, för det var ödsligt i parken som jag aldrig upplevt tidigare. Jag som snackat om säsongens publikrekord. Troligen är det semestertiderna som spökar... eller så har mättnaden gjort sitt intåg på många kanter. Men vid Torgnys presentation av bandet, då var det tjockt runt kaffebord och bänkar. Dansgolvet var nästan fullspikat redan då. Värre skulle det bli. Vid stängningsdags fanns inte en ledig kvadratmeter att uppbringa på de talkade tiljorna. Festligt, folkligt, fullspikat, skulle Nalen-legendaren Topsy Lindblom kallat det.

Christer Sundvall, trummor, Kurt Fröberg, sologitarr och Göran Ulfstedt, kompgitarr,

Foto: Tommy Richardson.

Såklart var detta bra, jag menar bandet. Det känns som att ödsla krut och bläck att skriva om deras eminenta professionalism. Som vanligt oerhört tajta och såklart enhetlig klädsel, även om den var sparsam. Den bestod denna afton i en smal svart slips! De vita skjortorna varierade både i nyans och snitt, men slipsarna var enhetliga.

Att vistas i parken är ju så mycket mer än bara ett band som lirar... det är nya upplevelser, nya människor, socialt umgänge, chokladhjulen som snurrar, kolgrillen som ryker, kaffeförsäljningen som sjuder...

En rese i blond kalufs vid korvgrillen, var annars, vinkade glatt över mängden... Pelle Westerman! Han hade lättat från gruvor och annat för att ta sig till Fjollträske’ och jag fick det ena och det andra utlägget på hans vilda tungomål. Han är härlig denne Westerman, bara att höra honom berätta hur felet uppstod då han skulle bränna en DVD från Palmivalen och om ”trean” var värt entrépengen.

Plötsligt krockar idiomet med ett annat, denna gång från Östergötland. Ulf Hallingström, från sitt band Sound60. Långväga gäster alltså... och med Ulf vid sidan, gick snacket om Spotnicks-låtar. Vi fann också plötsligt, hur träffsäkert sound och spel Ejje Pettersson levererade ifrån sin bas. Man snackar ofta om sologitarristen i sådana här band, men Ejje var som vanligt kanon! När jag som hastigast är inne på bandet, måste jag återigen premiera dem för sin kontakt med publiken. De tittar sällan eller aldrig på greppbrädan medan de spelar för att se att fingrarna hamnar där de borde, utan de söker kontakt med publiken. Skrev jag proffsigt tidigare? Tommy Richardson travar förbi och säger då han passerar, fan vad bra dom är! Vi bara nickar och ler...

När vi sagt och funderat över detta, kommer så en kille travande med kursen inställd på mig som det verkar. Jag har sett hans bild tidigare och vi har utbytt tankar via mejl. Jag brukar lägga in hans fina tolkning av Happy New Year, vid varje nyår här på sidan. Just det, Roland Billner. Vi hade aldrig träffats tidigare, men nu blev det ett glatt möte. Det finns så mycken kunskap i den killen om låtar, om teknik, inspelningar, förstärkare, ekon ja allt, så det var en ren fröjd att höra denne erfarne mycket ödmjuke musiker berätta. I sällskap hade Bille, sin kompgitarrist i sitt band, The Blue Diamonds, Sven-Olov Nisbel. En trevlig kille till. Medan The Ryders försökte överrösta Nisbel med The Young Ones, berättade han oförtrutet vidare hur han fick tre koppar kaffe en gång i begynnelsen. Nisbel hade efter tre timmar magvärk av garvsyran... så, man ska se upp för att bli hembjuden på en fika av kvinnliga fans efter ett scenframträdande. Ja, det var Nisbels sensmoral. Va fan, tre koppar, skrattade Bille! Dessa grabbar kom ifrån Sandviken... så det var således många långväga gäster i parken.

Och det var många som ville snacka denna afton. När Lennart Clerwall fann Ulf och mig i  den lägrande skymningen och de kulörta lyktorna gjorde sken av sig att vilja synas... ack ja, vad härligt det var, ja då undrade Ulf... hur lång är du? Ja, för er som inte sett Clerwall live, så att säga, kan bara berättas att han är reslig. Han var 195 cm över havet, berättade han. Sedan fick vi en beskrivning av hur man kan kolla om man slutat växa! Nu tyckte varken Hallingström eller jag att det var någon större idé att vi behövde göra denna test... och Clerwall styrde kosan upp mot scenen för att sjunga, A girl like you, den gamla Cliff-låten.

Mr Moonriders hittade oss och vi passade på att tacka för uppvisningen förra gången i parken. Han, Björne, hade sedan en lång överläggning med Bille om hur man ”lajnar” rakt in, och hur man ställer kamaxlar och förgasare på en V8 plus kamtider... innan det blev snack igen om två VOX-lådor i serie och vilken låda som styr vem.

Några av de många dansande i stämningsljuset: Foto: Tommy Richardson.

Kvällen led mot sitt slut, och jag försökte minnas vilka musikanter i övrigt som skymtat i vimlet och man snackat med. Oh, naturligtvis trevlige Kjell Andersson som lirar bas... med Hallingström (och numera även kompgitarr i The Spacemen, sättarens anm.). När Ryders lirade en låt vi frös på rakt av, Bille, Nisbel och jag men inte kom på vad den hette. Jag visste bara att det var en Spotnickslåt... framför mig stod just då denne Kjell. Kjelle hojtade jag, vad heter denna låt... ? Det kom direkt på utmärkt franska, Le Dernier Train De L’Espace. Vilket perfekt uttal, mon dieu!

Där var också, icke tidigare omnämnda, Tomas Eriksson, trummor, Roffe Färdigh, steelguitar och Per-Olof Alm, trummor. Pertan som hölls i strama tyglar denna afton ty fru Alm höll denne yngling i handen och han fick inte lämna fikabordet utan målsmans tillsyn vilket skedde vid ett tillfälle då det skulle handlas en slang me’ halka vid kolgrillen. Han såg lite olycklig ut, he he.

Där var också Moonriders kompgitarrist, Kjelle Olsson och Fairlines, Roffe Johansson, kompgitarr.

Som resumé, var det såklart en oförglömlig afton även denna parkkväll. Lotti tyckte man kunde glömma kolla alla repriser ifrån Allsången på Skansen för varken hon eller Torgny syntes i bild. Det berodde närmast på att de satt själva hemma i Trångsund och tittade på programmet i TV. Så kan det också gå till...

Textsättare och krönikör
Lasse Twang
 

A N N O N S