… The Moonriders å telegrafar’n i parken  

Det verkade som om alla låg kvar i sina hängmattor, badvikar eller satt vid sitt abborrgrund, istället för att sätta kursen på Stortorpsparken denna kväll. Jag menar, det är ju semestertider! Humlorna surrade, förstärkarna brummade och cymbalerna blänkte ikapp med de jänkare som stod som ett enradigt dragspel borta vid chokladhjulet. Även några hängivna motorskruvare har dragning åt det musikaliska. I kväll hade man rullat in för att frottera hörselgångarna och insugen med klassisk -60 tals musik. Det skulle bli mycket musik av The Shadows märken.

Bandet som äntrade scenen var The Moonriders, nu med ny sättning, som skulle föra oss tillbaka till den tiden då det begav sig, på sextiotalet! Bandet som kuriosa, har en medelålder som landar på sextiostrecket, bara en sån sak! Ny i bandet var mångsidige och erfarne Lennart Clerwall som tagit hand om basandet och den del som kommer att innehålla sång, men basen för basset, det är Björn Andersson. Därmed har Björne breddat sitt band ytterligare med detta musikaliska nyförvärv. Här levererade Clerwall låtar av Cliff Rickard i en fantastisk kavalkad i onämnd ordning, med de precisa soloslingorna Mr Moonriders, den gamle telegrafaren, levererade. Tyckte faktiskt mig känna igen en liten pall från det f.d. gamla statliga verket som stod på scenen. Björne har en fingerkänsla för hur det ska låta och låta rätt, vilket han ställer in på ratt efter ratt. Samma feeling som Björne, har Vallentunas Brian Bennett. ”Pertan” levererar via de gamla Ludwig burkarna, virvlar i storpack. ”Pertan” kan sina Shadows låtar på sina två trumstockar och låter oss höra det också. P.O. och jag snackade om låten Dance on... ja den kommer vi säkerligen lira, sa Vallentuna, då vi diskuterade sluttrummelummandet. Det är inte original, sa Pertan... men jag ska göra den grej du menar, fortsatte han och såg ut som om han var på väg att palla äpplen hos Lindströms på hörnet. (internt skämt) Jodå, Lenny proklamerade att det var dags för, Dance on! Nu måste man skärpa sig för att kolla slutvirveln. Och där Brian Bennett gör sin slutkläm, gjorde nu även Pertan detsamma. Reste sig snabbt för att spana efter mig och få en, ”thumbs up”! I paus, kom sedan Pertan farande och undrade om jag märkte hans tilltag? Visst sa jag... klockrent! Ja, sa han, det kommer nog att bli så i fortsättningen. Ingen som märkte något undrade jag, näe... inte en käft, garvade Pertan och stoppade ner de sista pallen i äppelknyckarbrallorna. Sedan var det dags att hålla myggen borta med ett knaster.  För att fullända bandet harvar Kjell Olsson på ackord allt vad fingrarna håller... som om han inte gjort något annat! Höll inte guran, hade han sin skära gitarr med också i reserv.

När det var dags för första låten, räknade jag in till sextio pers... hur många betalande själar, vågar jag inte gissa? Inte en jänkare så långt kikaren nådde.

Efter en Violents-låt i själva starten, som kanske inte var så fläckfri, utan gick bara på fem burkar, om vi ska snacka V8 som Björne förstår, så tog sig maskinen redan i Ghost riders för att börja få upp kompressortrycket i Flingel bunt. Vallentuna sonen kan sina Shadows låtar som sagt ... vilket inspel som den ofrivillige golfaren skulle sagt. Samma eminenta inspel som senare följde då man briljerade i, Apache! Man körde Django med den äran, men så länge jag var kvar, blev det ingen It’ll be Me, Cliff låten. Men, dom kunde den nog inte låten. Den är svår minns jag från då man själv var i elden på sextiotalet. Kanske The Ryders fixar låten den 22 juli... mjäe... må fan trot!

Lenny sjöng Spotnicks låten, Blue blue day, för att övergå i Cliffs, A girl like you. Lenny har ett bra tryck i pipan och vid sånglåtarna, fyllde Moonriders lätt dansgolvet.

Jag lyssnade med s.k. experter under kvällen, och deras samstämmiga utsago var... ”skitbra”! Jag förstår vad man menade, men jag är inget fans av detta uttryck, ”skitbra”! Det positiva omdömet börjar med en negation! Något som är ”skit” är negativt, medan ”bra”, är ju positivt! Det blir liksom en kulturkrock. Vad detta har att göra i min krönika om kvällens band i Stortorpsparken, det vet jag verkligen inte.
Jag funderade annars flera gånger under kvällen... var höll publiken hus? Var det semestertid som drog ner besökssiffrorna, eller var det de svarta molnen som snurrade i utkanten av Trångsund för att vid kvart i nio öppna slussportarna över oss. Kvällens dansbana, upptogs nu resten av kvällen av en sittande publiken. Oj, sa Björne... vad mycket publik vi fick i en hast! Kvällen avslutades som en intim pubafton, det var bara ölet som fattades för stora flertalet.
 
Lasse Twang  
Krönikör, Salem  

Vad är nytt på Taggtråden?
Här kan du läsa om det som sker på sajten och annat som rör vår gemensamma hobby.
Läs mer här!

A N N O N S