Jag hamnade på...

Årets säsong i Stortorpsparken är till ända och jag ska göra några stapplande försök att summera säsongens känsla ifrån parken. Mina samlade intryck är helt subjektiva och har ingenting med arrangören att göra. Jag blickar tillbaka som vilken annan i publiken som helst. Visserligen har jag ett förflutet i genren då det begav sig i början på -60 talet och känner en hel del av grabbarna i banden och ser och lyssnar kanske på ett annat sätt, men fortfarande är detta mina privata funderingar.

Jag har ställt mig frågan i Jeopardy, - Grön oas i Trångsund - Vad är Stortorpsparken?

Ja, vad är Stortorpsparken? Jo, Stortorpsparken är så mycket mer än en grön oas. Det är ett stamlokus, en björklund, en fristad, en syrenberså i augusti med dess kulörta lyktor och röda skaldjur. Man tror inte det kan finnas ett sådant vattenhål inklämt där bland alla grå betongklunsar som hyreshusen i dess närhet utgör bland asfalten. En anspråkslös grusgång leder in bland några buskar, Gunnebostaket till en förskola, och en grässlänt. En lika anspråkslös skylt berättar att inne i den lummiga grönskan, där ligger Stortorpsparken. Endast ett stenkast från pendeltågsstationen uppe vid Trångsund centrum, om man kastar lite skapligt

Står man där vid grusgångens början, har man inte en susning om vad som händer och sker i parken. Den enda susning man kan uppfatta, är den ifrån björkarna där man står. Man skulle nämligen inte höra Bosse Winberg där inne, om han nu skulle komma på idén att besöka parken. Vem vet? Tar man så några steg till på grusgången, förbi rönnarna med deras orangelysande rönnbärsklasar, så befinner man sig på backkrönet till oasen, och då blir förhållandet ett helt annat.

Där ligger så ljudkulissen med spröda taggtrådstoner i rockigt tempo som får stöd av ett medryckande, pulserande ackompanjemang från P-basar, nötta strator och välstämda Ludwig set.

Kaffeborden finns där liksom alla bänkar. Jag har ofta undrat, när måste man anlända för att kunna ockupera ett av dessa bord, eller har publik suttit kvar sedan onsdagen innan… för stampubliken är stor.

Få, eller inga, av de musikanter som spelar i parken har detta som yrke. De spelar som om de inte gjort annat och är väldigt skickliga, men de spelar för de tycker om musiken, för att det är härligt att lira ihop. Per-Olof Alm, trummis i bla. The Moonriders, sa en gång till mig ”det är inte svårt att lira med de här duktiga killarna. Det är bara att åka med”!

Banden ja, det har varit fler olika stilar och ibland gissar jag publiken kommer för att se just sina favoriter. Varje band har sin publik. Jag frågade en skara dansanta vad de ansåg vara bra med banden som lirade. Vad gjorde att de tyckte det var kul att dansa, helt enkelt. Det samstämmiga var att en mix på sånglåtar och instrumentala låtar av 70 – 30 var det perfekta. Ett band som bara kör instrumentalt, är ett band man inte vänder åter till, var den gemensamma uppfattningen. Det är dock mest den kvinnliga delen som har denna uppfattning. Vi kisar, vi gillar de där med taggtråd. Men försök att dansa till instrumental låten, F.B.I. ska du få se, det är helt värdelöst, var det en kille som sa! Det har jag faktiskt aldrig tänkt på, men de låter korrekt och vi fick synliga bevis då Invaders lirade den låten. Den här gruppen dansare jag talade med, åker runt på olika dansevenemang så jag räknar med att de vet vad de snackar om. I över 20 år hade en av dem snurrat i olika buggturer, andra hade dansat längre en så.

Kan sådant spegla av sig på publikantalet i Stortorpsparkens fall, eller finns där en helt annan publik, en som inte går dit med det huvudsakliga i att dansa, utan går dit bara för att lyssna? Kanske både och, när allt kommer omkring? De jag talade med var vana dansare, men jag tror det ligger en hel del sanning i vad de sa. Min fråga till dem vill ju inte på något vis göra anspråk på någon mer omfattande analys än vad dessa buggare spontant tyckte en kväll vid ett av mina besök i parken.

Tiden står trots allt inte still. Den smala nischen det rena instrumentalbanden befinner sig i, blir smalare som det verkar. Speltillfällen växer inte på träd, inte ens i en oas. Det är på tok för få oaser idag. Det är svårt att få spelningar, och då talar jag om Sverige. I Finland är det andra tongångar. Där är taggtrådsmusiken, den instrumentala, fortfarande stor har det berättats för mig medan den här hemma verkar så smått korrodera.

Kan man då mäta orsak och verkan, frågar man sig? Ja, det kanske man kan. När Sandor Hajosi spelar i parken sina kända låtar, ja då har han sin publik. Det samma händer då Moonriders ställer upp sig på scenen. Då The Ryders gästar parken, då är publiken lite större och fler rör sig på dansgolvet. Bandet är ett riktigt toppband och lirar tajt, väldisciplinerat och slarvar inte bort någonting samt har en duktig pratare och sångare i Per Olof Bäckman.

Johnny Lundin Band är ett band som sticker ut. Inget renodlat Shadows eller Spotnicks band, utan spelar avancerad musikalisk rockmusik toppad med showartad framtoning.

The Invaders borde vara ett absolut dragplåster, och var det också i år. Med väldigt skickliga individualister på alla poster, fyllde man dansgolvet och noterade säsongens publikrekord.

Oldboys, är ett mångsidigt band med stor musikalitet och kör med stämsång. Oldboys är partygänget personifierat som får många att svänga sina lurviga. De ”gamla gossarna” är inget renodlat taggtrådsband, utan kör efter sitt måtto – precis som det lät, precis som det ska låta. Old Boys Rock’n’ Rollband värnar om de gamla låtarna i rätt tappning och då i första hand sånglåtarna. Benke berättar mellan låtarna historien bakom en låt samt vem som var originalartisten. Den gamle Oldboys’aren levererar också en vits när man minst anar det, och alltid med glimten i ögat. 

Finns det något man kan göra, för att förnya verksamheten i parken, frågar man sig. Ja, det är en fråga som är högaktuell. Ska man verkligen köra varje onsdag, skall det vara countryband mitt bland all taggtråd, ska man släppa in dansbanden? Jag är inte så säker på att taggtrådsmusiken är så förtjänta av vare sig country- eller dansbanden. Kanske måste man välja sida att stå på. Frågorna kan bli många och blir gott huvudbry för ledningen att fundera över. Jag tror Torgny är ganska lyhörd för vad ni som läser detta tycker i frågan. Hur vill Du, ha parken? Mejla Torgny och dela med er av era synpunkter.

Man kan även säga att det är publiken som avgör hur bra ett band kan vara en kväll i parken. En publik som visar bandet sin uppskattning med applåder, sänder positiva signaler till musikanterna. Dom blir gladare, spelglädje uppstår och automatiskt blir bandet ännu bättre. Det är orsak och verkan det handlar om. Det måste vara en tvåvägskommunikation.

Tillsammans har i alla fall banden blommat ut i parken och bildat säsongens härligaste sommarbukett bland de band jag har sett trots att under flera kvällar fått konkurrera med EM i fotboll och senare även OS. Gissar det blir några blomster till i buketten om man räknar in de countrygäng som spelat i parken och som jag inte sett.

Som blomsterhandlare, om han nu varit det, och den som knutit banden kring grupperna, har ju Torgny Palm fungerat på ett ypperligt sätt. Alltid lika glad och med ett ord över till alla. Det har säkert varit ett slit och släp som man inte fattar. Men utan inträdeskassekassörskan, Lotti Palm, skulle nog buketten ha varit glesare och av det mer vilda, spretiga slaget.

Tack för denna säsong Torgny och Lotti samt Taggtråden, som håller oss samman. Vi som gillar musiken, parken, stämningen, känslan, hoppas på en ny musikalisk säsong nästa år i Stortorpsparken, vårt stamlokus...

Denna krönika är mitt lilla bidrag till verksamhetsberättelsen, andra kommer säkert fylla denna krönikas luckor jag lämnat i resumén.

På återseende

Lasse Twang

PS. Har du bilder att bidraga med? Skicka i så fall in dem till oss så att vi kan göra klart reportaget. Tack på förhand!

DS.

Vad är nytt på Taggtråden?

God Jul så länge...

Gillar du kåserier?