Så makalös kanske den ändå inte var då jag hade hustrun med som ville kolla läget och därför kan hålla i strama tyglar när jag skriver detta. Ja, det är lätt de blir lite glädjefnattande.

Vi hade ju haft regn runt knutarna under flera dagar och det strilar när jag knackar ner dessa rader också, men i Stortorpsparken var det sol då vi anlände.

En solstråle i vanlig ordning redan vid incheckningen och fler blev det under kvällen. Några bekanta ansikten dök såklart upp. Bara för att nämna några, så var det Vallentunas bekanta nuna, Almeko. Där var Ulf ”Sound60” från Linköping och Mr Oldboys himself, Benke Haraldsson.

På scenen, från vänster, Bernt Liljegren, Lennart Gudmundsson, Åke Eriksson och Johnny Lundin. Dessa tillsammans visade sig vara en makalös kombination. Vilket gäng! Bernt visade prov på sitt snackande, ”Gudmund” (Rönninges stolthet) på sina basgångar. Åke kan vara reklampelare för gympa gruppen, Friskis&Svettis och så virtuosen själv, Johnny Lundin som svarade för den ena briljanta uppvisningen efter den andra. Inte bara att han har Sveriges snabbaste fingrar, han är en mästare i många andra stycken också. Låten som nog satte största spår i min minnesbank var en gitarrboogie låt. Hade Robin Rankin stått bredvid, hade han avundats är jag ganska säker på. Finns den låten på CD...? Det är absolut den bästa boogielåten jag hört, och då har jag hört några stycken tidigare. För mig var detta kvällens vassaste låt. Nu fick ju Johnny stående ovationer efter sin oefterhärmliga, Göteborgs Expressen, men jag håller nog boogien som ett nummer bättre. Kanske för att jag aldrig hört den tidigare och kanske för att Expressen var ”gammal”. Gammal och gammal, den verkade ha full fyr under pannorna denna kväll. Det var så att Johnny stod och pustade mellan de få andrum som fanns innan nästa refräng var i antågande. (obs! ber om ursäkt för vitsen).

Men ett överraskningsmoment var annars Johnnys spel efter första paus. Plötsligt strömmar klassiska tongångar ur högtalaren. Folk ur publiken som inte såg, reste sig från sina stolar och bänkar för att närma sig skranket kring dansbanan. Där stod Johnny med sin svarta planka och lirade klassiska slingor... märkligt, mäktigt, magiskt! Farbror Lundin verkade trivas denna kväll och han log tacksamt vid applåderna som följde. Egentligen, tänkte jag. Man kan bli religiös för mindre.

Nästa låt i programmet, påstod Åke att Bernt skrivit... trumsolo! Så fick det alltså bli. Och de var inget litet trumsolo som helst inte. Till slut hade Åke fått med sig hela publiken. Det var ett enda showande hela kvällen och hustrun tyckte deras spelglädje var påtaglig.

I bakgrunden hörde vi lite då och då ett mullrande som om åskan var på gång. Nej, så fel vi hade. Antingen var det en jänkare som rullade in eller en HD som gjorde en roll out! Allt runt omkring var därmed sig likt. Snygga bilar och hojar stod uppradade, och inte vann man på sina lotter denna kväll heller. Men det går flera tåg, som farbror Alm brukar påpeka. Har han varit stins? Alm hade förövrigt ett Almeko i full gång hela kvällen. Om ni som var där undrar vilket eko Johnny använde, så kan jag berätta att det var ett Almeko.

Två kvällar kvar för er som blir sugna att ta en tur till parken. Nästa onsdag är det Invaders som lirar och påföljande onsdag avslutar The Oldboys denna säsong i Stortorpsparken.

Väl mött igen i Stortorpsparken, alla glada.

Lasse

Salem/Rönninge