… Tobbe, en modern musikant med musik i generna!

Äpplet faller inte långt ifrån trädet, skulle jag kunna skriva för att använda en gammal metafor. Jag väljer också detta gamla uttryck för det stämmer så bra in på denne mogne, duktige, spelman, Thorbjörn Engström ifrån Sandviken. Äpplet, ja det kan vara ett Åkerö, som är en gammal klassisk sort där frukten har en aromatisk äppelsmak med mognad i mitten av september, faller det så att säga, inte så långt ifrån trädet. Flytta gärna över sentensen till musikens värld, det låter sig lätt göras. Som att öppna ett mjukt rundat hardcase. Och liksom sensommarens Åkerö-äpple som funnits i alla tider, har även Thorbjörn sina gamla anor. Till en början ifrån sin far, riksspelmannen, Jon Engström. Tobbe, är född i mitten av september just som Åkerö-äpplet är moget. Ingen tillfällighet, alltså med liknelsen. Från Junsele socken börjar det. Därifrån kommer riksspelmannen, Jon Engström i Kvarnå som gifter sig med Sally, ljuv musik uppstår och Thorbjörn ser småningom dagens ljus. Detta är lite av bakgrunden, för att göra en väldigt lång historia aningen kortare.

Vi är tre i vår familj, mamma Sally, jag och pappa Jon. Jag är minst!

Småningom hamnade Tobbe i Orsa, som såklart färgar Tobbe än idag med Orsa Yran, innan färden gick till Sandviken och kotbrytarutbildning. Men redan i Orsa började det musikaliska att bryta ut. Tobbe var sologitarrist i bandet, The Saints, Orsas första popband.

På trummor, Sture Elgstig, komp och sång, Putte Snitt, bas, Stig Nilsson och sologitarr,

Thorbjörn Engström. Här repar man i yrkesskolan i Orsa. Det ser ut på bilden som om

The Beatles gjort sitt intåg i de änglalika gossarna.

Förebilden för Tobbe blev ju naturlig när Alpens Ros med The Violents och Hasse Rosén på sologitarr gjorde entré, då blev Tobbe såld. Idolen var helt klart, Hasse Rosén! På första platsen närmast Tobbes hjärta fick dock Hasse knuffas med Göteborgaren, Bo Winberg och hans sputnickar. Sedan fanns ju en kille ifrån England också som ville ta ett kliv framåt och hamna bland idolbilderna på Tobbes vägg, Brian Robson Rankin. Men han står efter Rosén och Winberg som kivas om första platsen.

- Fiolen får ligga kvar på hyllan och förränta sig, men skulle jag få ett par dagar på mig, kan jag säkert klämma ur mig en gånglåt om det gäller, berättar Tobbe. En förebild bland dessa felande män, förutom min far, var Jon Erik Öst, som vår familj umgicks med. Bland moderna violinister, lyser Linda Lampenius glasklart mest! Fiolerna är minst lika dyra som den finaste stratan idag. En stråke, kan kosta allt mellan tjugo papp, till åttio, för ett proffs. Jag håller mig därför till mina gitarrer. En av de första, en Burns… man minns, men inte har kvar. Logiskt kanske hade varit att börja spela elbas… fiolerna hade ju det fyra strängarna, G, D, A och E. Som en el-bas ex. G är lägst och E är högst. Men Hasse Rosén och Bosse Winberg, hade redan gjort sina avtryck i min själ, man var redan förlorad. Under många år har vi fått utlopp för vår musik genom Torgny Palm och hans engagemang för musikstilen genom hans parkkvällar i Stortorpsparken som idag är ett begrepp och en företeelse.

Man är 16 bast och har en ny Burns i knät, köpt hos Piano-Nisse i Orsa. Här kan du

se en Dynacord Rex stärkare och ett Dynacord Eko i mitt rum på Tjäderåsen, Orsa

Finnmark. Burns gitarren va min tredje gitarr. Min första gitarr köpta jag på postorder

från Gunnars, Gunnars hette postorderföretaget då. Min andra gitarr blev en Hagström

pärlemor gitarr och som grädde på moset, min fjärde gitarr blev det Fender Stratocaster,

en 62:a som finns i min ägo sedan dess. 

-Annars har jag knådat skidlandslagsfolk då man var i ropet, alltifrån Meeri Bodelid, till Tommy Limby, som var stora längdskidåkare på den tiden. Skulle varit med å knådat längdåkarna vid OS 1976 i Innsbruck, men det blev inte så, konstaterar Tobbe..

Känns inte fel att säga att Tobbe har många strängar på sin lyra, eller lyror, kanske man ska säga. Finns även en blockflöjt och en cittra, liksom en radiogrammofon inom husets väggar att spela på. Han har mycket att berätta allas vår Tobbe MaXi Engström ifrån Sandviken, lite som han Alm ifrån Vallentuna, som ett självspelande piano när man angivit tonen. Antingen lobbar han för instrumentalmusiken genom att lira på Orsa Yran, där det har hänt att han spelat ihop med just en av sina förebilder, Bo Winberg!

-På tal om Winberg, fortsätter Tobbe, så minns jag ett tillfälle då jag och Pelle Westerman, träffade Bosse Winberg i Österbybruk och jag berättade att jag sett The Spotnicks första gången i Vilhelmina troligen 1961, eller om det var -62! Det var 1961… -61 var det, hade Bosse sagt. Men hur kan du komma ihåg det, inte mig naturligtvis, men att det var -61? Det förhåller sig så, att i Vilhelmina har vi varit en endaste gång, och det var 1961. Snacka om minne! Jag har ju sett Winberg gå runt för att soundchecka då han lirade trådlöst, och frågade honom varför han inte spelar trådlöst idag? Näe, sa Bosse, efter att ha klurat en stund, inte roligt längre sa han. Alla andra kör ju trådlöst numera! Så där har ni förklaringen, alla ni som undrat!

Och hoppas ni förstår de där med det självspelande pianot! Ett annat steg Tobbe gärna tar, är att spela för att samla in pengar för välgörande ändamål, då han ställer upp i centrala Sandviken på ICA, som håller honom med strömmingen till hans välljud samt bössa.

Med åren har Tobbe funnit sin egen nisch i den instrumentala gitarrvärlden och förfogar över en bred kunskap och massor av erfarenhet och behåller ändå sin integritet. Bara ett möte i parken, skvallrar om hans glädje att sprida kunskap om det vi håller på med, om sådant som man själv inte har hängt med på i samma utsträckning, eller kanske intresse, som denne genuine musikant har har snurr på. På min fråga om han räknade sig som musiker, blev det tvärstopp! Nej nej, sa han. Jag är en enkel, vanlig musikant precis som du, sa han, lika ödmjukt som han lyssnade på min fråga uppmärksamt. Inget väsen över min enkla person, är nästa budskap även om han har tradition att bära på i form av sin far som ändå var riksspelman. Han kan därför visa upp ett flertal åldriga fioler ur sin instrumentsamling, (förutom då en blockflöjt och en cittra) lika väl som morgondagens innovation i form av ett Alm-eko för elgitarrer, som han äger och inte vill vara utan för allt smör i Orsa.

Och jag vill även påstå att det är just Tobbe som gett den för mig moderna gitarrkabeln, George L, ett ansikte här på Taggtråden. Ingen knystade om denna kabel innan Engström förde upp den på Agendan, även om gubbsen använde kabeln själva, men Tobbe förklarade dess briljans, och han delade med sig av sina erfarenheter. Idag jämför Tobbe en gammal gitarrkabel mot denna, George L, kabel som ett algblommande Östersjön mot ett glas mineralvatten av Jon-Hans original, från Flästakällan i Arbrå, Bollnäs, svårare än så behöver man inte förklara, menar han, då han citerar en gångbar parafras av undertecknad. Han är mångsidig denne spelman ifrån Sandviken. Ett tag hade han på gång att man skulle tillverka gitarrsträngar på bruket i Sandviken och han själv skulle vara en av provryttarna. Sandviken hade därmed haft den bästa referens tänkas kan, men det gick grus i Sandvikens maskineri tyvärr. Men vilken kreativitet… därför är det en ynnest, att få ha Tobbe i sin vänkrets.   

I mina öron förvaltar Thorbjörn Engström sitt arv mer än väl. Jag är säker på att det låter som musik även i öronen på Sally och Jon, som kan vara stolta där uppe på sitt moln, över spelmannen, spelevinken, musikanten och välgöraren, Tobbe Engström!

Thorbjörn Engström         

Lasse Twang 

krönikör, kåsör, kretivist och hobbyförfattare

A N N O N S