...  parkfinalen med Old Boys!

Delar av Old Boys med Benke Haraldsson längst till vänster, basisten Christer Sjödin, sångaren Lelle Forsell,

trummisen Jan Kullhammar samt Bert Östlund. Foto: Sten Norlén.

Oj, det blev en värdig, präktig parkfinal med Old Boys, partybandet personifierat. Benke Haraldson tajmade in säsongsfinalen i år igen liksom förra året, med sina gamla gossar. Hur bär han sig åt?

Det var annars förbehållet Torsten Ehrenmark, salig kåsör och London-korrespondent i åminnelse, som i radions Sommar, sommar, sommarprogram, att alltid vara den som avslutade sommaren, som han sa. Det var han som stängde. Det var han som bestämde att nu, nu var sommaren slut, åtminstone i radions P1 program.

Så är det antagligen med Benke och hans partyband också, han stänger taggtråden för i sommar, åtminstone i Stortorpsparken. Denna kväll kändes det dock inte som någon sommar tagit slut. Nej, det var en skön kväll med härligt tryck och många kända och igenkända ansikten. Men få band mäktar ta hand om detta ärofulla tapto snyggare än dessa gamla gossar.

Partyband? Ja, jag tycker det stämmer bra in på dessa ärrade veteraner. Jag var på bröllop för ett antal år sedan, och på festen efteråt lirade just dessa grabbar. Jag blev lika hänförd då, över deras medryckande framförande som jag blev denna kväll i parken. Benkes humoristiska, kluriga mellansnack som annars bara Bernt Liljegren hos JLB mäktar. Vidare, Bert Östlunds perfekta infills, speciellt i Cliff låtarna. Hans säregna, för att inte säga egenartade, sätt att hantera svajen. Det tidstrogna soundet och, eller, Lelle Forsells Elvis-tolkningar, var odlade pärlor.

Man startade upp strategiskt med, Do you wanna dance! Och det var många som svarade på detta genom att genast fylla dansytan. Parkbesökarna denna afton hade knappt fyllt moppe, när låtarna som levererades var poppis. Men att de var kända örhängen, gick inte att ta miste på då flera i publiken sjöng med och gungade i takt. En låt vi funderade på som man levererade i ett annat tempo än originalet, var Pepe, ni minns va?

Man har således en bred repertoar och ett brett kunnande, och massor av rutin, men något ”taggtrådsband” de är inte Old Boys Rock’n Rollband, och det tror jag de inte vill utge sig för att vara eller ens försöker leva upp till, heller. Boysen skulle dock säkert kunna ikläda sig den manteln om det fordrades eller tarvades. Man gjorde exempelvis slarvsylta av Spotnicks fina, Last Date. Den kom nu i dansbandsversion. Där trampade ni på mina Spotnicks-nerver och tår. Fy!

Jag snackade med Lelle Forsell innan tredje set och han tyckte det var härligt när publiken svarade upp så fint. Stämsången var annars suverän liksom körandet i Let’s twist again som definitivt fyllde dansgolvet till sista plankstump. Och som det twistades, wow!

En annan Cliff-låt, var The Young Ones som jag vet de gamla gossarna fixar galant. Så även denna kväll. Nu var det party i parken för pigga pensionärer, och den genuina gamla folkparkskänslan i de kulörta lyktornas sken, ja se den stod alltså Old Boysarna för. Dom låter precis som det lät då, precis som det ska låta, är något av deras devis och en korrekt marknadsföring. Peter Harrysson skulle inte kunna sagt det bättre, så ska det låta!

Man hade plockat de välkända russinen ur den bekanta kakan, för att nu använda en sliten klyscha.

En imponerande ljudanläggning (med egen ljudtekniker) hade Old Boysarna med sig. Foto: Lasse Twang.

Augustimörkret stod lika tätt som den dansande publiken på dansbanan, och hade det stått ett långbord med kräftätande besökare vid den takade delen framför kaffestugan, hade inte det känts fel heller även om det var surströmmingspremiär dagen efter. De talkade dansbaneplanken var upptagna till sista tiljan skrev jag, och det var väl kanske att ta i i underkant.

Man blir alltid glad, upprymd och inte minst säll, när man besöker parken under dessa förhållanden. När eftertänksamhetens kranka blekhet hade hunnit ifatt mig och tagit ett bestämt tag i nacken, önskar jag att besöken i sommar skulle varit fler än de nu varit. Men ni vet hur det är kanske, det är annat som gör sig påmint eller råkar infalla varannan onsdag. Inte ens en sån som Nicklas Ernfridsson, har synbarligen haft möjlighet att vara i parken så ofta som i alla fall jag hade hoppats. Ty, hur det än är, läser jag mer en gärna hans initierade reportage ifrån parkkvällarna med hans fantastiskt fina närvarokänsla av stort inside-format, man undrar bara var han får allt material ifrån, känner han Torgny, månne?

Nu trampar man alltså fast mark under fötterna igen efter ett dubbelt halvslag. Abborrarna är uppfiskade, årorna är urtullade, liksom en del annat, är. Den gyllenbruna patinan är bortvaskad eller avfjällad och sumpen guppar tom utanför bryggan på holmen. Det enda som består, är ett stycke röd plankstump (Candy Apple Red) med en gitarrhals som måste vara av god kvalitet eftersom den inte är nedsliten, endast utsliten. Nej, jag har inte använt den för att nöta fingertopparna på, å nej, utan för att riva morötter samt ostkanter till pastasåsen och strimla vitkål, på och med. Ja, vi saknade (inte nu längre) ett rivjärn och fick ett gott råd av Rynhagen, ja Rutger Rynhagen, en granne på ute på holmen, annars boende å öfre Östermalm. Men nu är oftast hans goda råd dyra, så det har blivit en ny gitarrhals, denna gång med ett bighead, som Winberg har på sin gura. En gitarrhals mår inte bra av att användas som rivjärn, och sedan sköljas av vid kranen för sommarvattnet, ganska kalkhaltigt dessutom, inte om man sedan ska använda den för att spela Apache på.

Robban Allerud, Lasse Twang, Rune Norlén, "Tågny" och Bertil Lilliegren. Bakom Bertil gömmer sig Bertils

brorsa Lennart. Foto: Sten Norlén.

Old Boys, förresten, herre Signe du och Robert, dessa var ju parken full av vid närmare eftertanke, ja old boys alltså! Tam-tam trummornas häxmästare, vanligen dock iförd Ludwig trummor och en kasse Alm-ekon, sålunda Vallentunas Brian Bennett, ”Düsseldorf” chauffören, var såklart inte där som man hade hoppats han skulle vara. Ösmos långe låtskrivare, ljudtraktören Lennart Clerwall var däremot närvarande med särbon ifrån öfre Östermalm. Var ska sleven vara om inte i grytan?  Den andre med längd, Claes ”rakt över disc”, var lika lite där som P-O. pga. anledning. Långväga besökare var, Öviks-Erik, Sten Norlén ifrån Köping, Robban Allerud ifrån Thailand och Brommaplan med andra halvan i Fairways, Bertil Lilliengren, för övrigt kunde Robban ha Ooat hela natten tillsammans med Rosa Körberg, som alltså var där. Bertils brorsa, Lennart, var också där. Lennart som lirat bas i Sweet Wine med Lena-Maria Gårdenäs och i GreyHounds med Wille Björkman. Björne Moonriders Andersson och Värmdös Hank Marvin, syntes kamouflerad till hälften, för den hälften tillhör The Fairlines numera. Glenn Bergman, hundarnas fader och försvarets egen, Hamilton från Åhus och frihamnen. Där var Kjell Andersson kompgitarrist åt Ulf Hallingström, vilken Kjell saknade denna afton liksom en basist och trummis. Kjell Olsson var en annan gitarrist som hade ledigt denna kväll, kompledigt kanske. Tomas Ericsson var också där, trummis som han är i diverse band.

Den nya "takade" delen av kaffeserveringen. Foto: Sten Norlén.

Den stora massan som var där, rörde sig runt hundrafemtio pers. fick jag uppgift om medan jag tågade mot parkeringen. Nu är alltså denna sommars begivenheter i parken vad gäller taggtråd, vårt stamlokus, vår musikaliska oas, tillända och tillbommad. Du och jag, kan fälla ihop våra parasoller och lägga solglasögonen på hyllan, it’s off! Men, musiken kommer inte att stanna eller vika ihop sig för att tystna då man nu fäller bommen i parken, nej å nej. Inget kan vara mer felaktigt. Torgny har säkert ett Ess i rockärmen (oj vad fyndigt, vad får jag allt ifrån?) även om det kommer dröja till någon taggtrådig ”våryra” på något inomhusplace, eller ännu värre hemska tanke, det dröjer till nästa sommar! Det har varit en ganska tung säsong, har det berättats. Kanske måste man omarbeta konceptet för att hålla ut över den tionde säsongen.

Och till slut (här nedan) ett knippe bilder från Glenn Bergman, Åhus:

Håll koll på Taggtråden för att ta del av de senaste och fränaste från Torgny, Taggtråden, skivshopen och andra Tågny-heter samt upptåg. Tack för i år alla musikanter, nu ingen nämnd och därmed ingen glömd. Och tack alla ni andra besökare, ni skulle dock kunna vara betydligt fler. Delad glädje är ju som bekant, dubbel glädje. Tänk på det!

Lasse Twang 

hobbyförfattare, idéist & krönikör

Utkommer under nästa år med romanen, Hilly Ulrika, en filares dotter…

A N N O N S