... en formidabel kväll i Stortorpsparken (2011-06-22)

Jag visste att The Vintage var ett bra och spelskickligt band, det har jag hört på en CD-skiva och sett Tim Carlstedt som gäst någon gång hos ett band tidigare i parken. Men att dom var så här bra, översteg mina förväntningar. Det här är på långa vägar inga grabbar som nött dessa låtar sedan i mitten av -60 talet, The Vintage har bara lirat sedan det fyllde moppe, för fem år sedan. Ändå, har man hunnit med det mesta inom genren. Man har spelat tillsammans med The Spotnicks i Frankrike, på Spotnicks-Festivalen 2007 i Lerum, på International Cliff and Shadows Fan Meeting i Holland där man bland annat spelade med den legendariske Shadows-basisten, Brian Locking. I Finland spelade man på Rautalankafestivalen där Jet Harris och hans band Charades, även medverkade.

Listan kan göras lång, men en höjdare måste ändå varit spelningen med The Spotnicks, år 2008 i Dombasle, Frankrike. Icke heller att förglömma förra årets gig på The Pipeline Convention. Som sagt, listan kan  göras längre. Hur det är möjligt kan man bara fantisera om med tanke på deras unga ålder, i jämförelse med denna krönikörs. Men smågrabbarna har blivit stora, man måste ha en stol att stå på för att komma i samma nivå när man språkar med bröderna Carlstedt, Tim och Simon. Det där att en bild inte ljuger, är bara nonsens. Man memorerade in grabbarna på affischen, för att senare finna en tvåmeters gosse inlummad i en massa vegetation i ansiktet, eller vad det var. Någon som slitit sig från bröderna Djup! Skägget satt svart som en skurborste och överst tronade en reklammössa från Lantmännen. Ja, Timpan, pluggar ju musik nere i Skåne, så det var väl inget annat att vänta egentligen.

Kärt återseende i Stortorpsparken: The Vintage med (frän vänster) Simon Carlstedt, komp-

gitarr, Magnus Wiege, trummor, Thomas Lindholm, bas och sång samt Tim Carlstedt,

sologitarr och bandledare. Foto: (samtliga bilder på denna sida) Therese Hallberg.

Stilstudie av The Vintage (bilden ovan och här nedan).

Ett uppskattat inslag var gästartisten Eva "Trubaduran" Ljungman som fick visa vad hon

kan prestera som sångerska. Ett framträdande med mersmak...

Hans lillebrorsa, Simon, tänkte jag måste vara lätt att lokalisera, he he he. Inget kunde det vara mer felaktigt. Där svajade en kis fram på en nivå av 191 cm över havet, det var ”lillebror”, Carlstedt!  Thomas, den duktige basisten… alla var för övrigt enormt duktiga på sitt instrument, var lättare att känna igen. Looken var densamma som tidigare. Och Magnus var också lätt att känna igen, en kille som för övrigt var väldigt ödmjuk och trevlig då vi snackade lite om trumsolon, Little B och Big B, bland annat.    

Efter en lite försiktigt trevande start, precis som brasan i öppna spisen ute på Råholmen en kulen oktoberdag, tog sig allt framåt mot då oanade höjder. Ljudbilden justerades till andra set och blev mycket bättre, dock låg basen för mycket i skymundan. Vi saknade den speciellt i Lucille… och inslaget med gästen Eva Ljungman, var en lyckträff. Hon sjöng sig igenom en del slagdängor med en träffsäker röst och fyllde dansgolvet snabbt. Med responsen från publiken, jag vet inte hur många det var den biten håller Torgny reda på, så steg hennes svängar och hon tog för sig så hatten höll på att lyfta.

Grabbarna i The Vintage, strödde pärlor för oss parkbesökare av det mest skilda slag. Sällan eller aldrig har det varit ett så brett band i parken som denna onsdagsafton. Man blandade och gav friskt från alla tänkbara kompositörer. Det var en låt från Tjajkovskijs notpapper, till ett jazzigt örhänge av Ellington, för att följas  av The Spotnicks, Turista, som man gav sig på med den äran så även Winberg kunnat känna sig nöjd om han hört den. Fjärran var de enahanda hitsen ifrån The Shadows, vilket man tackade speciellt för. Det är så många andra som nöter på dessa. Och grabbarna spelade så tajt och precist så hälften kunde vara nog. Jag menar, de har bara lirat ihop i fem år! Caravan, en låt det gjorde kanon och där Magnus fick tänja trumskinnen under en lång stund då de övriga lämnade honom åt hans trummor. Suveränt nummer, väl inövat spexande under tiden av de andra i bandet! Näst sist, lirade man även The Pink Panther Theme på ett formidabelt sätt. En låt som tarvar ett Alm-Eko, sa Alm som plötsligt slöt upp vid sidan. De där ekot är specialbyggt åt Tim, sa han och log ett snett Vallentuna-smile med ett knaster i mungipan. Specialbyggt, förtydligade han! Och kvällens sista låt blev, Orange Blossom Special… det var F1 tempo på det tåget. Som om man inte nöjde sig med att lira den så som de gjorde, utan man klev omkring på scenen under det tåget susade fram så man undrar vem som är deras koreograf. Spelglädje kan också vara ett passande ord denna kväll, mycket trevligt att se.

Och som vanligt, var jag på väg att skriva, fanns en del lediga musikanter i parken för att kolla in sina kollegor. Jag nämnde väl Per-Olof Alm, den pratglade sprallige gossen? Just så, han har nu förbarmat sig över mitt Kent-eko, som Glenn rekommenderade. Men i gengäld kom han med en kasse av mina böcker, eller numera hans, som han ville ha signerade. Känns ganska genant att stå och signera böcker i parken, folk tittar ju! Ändå stod vi lite vid sidan… nåja, där fanns också Gudmund på plats, lika glad som alltid och berättade trevliga historier av möten med Bosse Winberg nere i Göteborg. Som jag trott, Winberg är en attans trevlig figur, en kulturperson av stora mått. Man kan inte komma ifrån vad denne kålle gjort för taggtråden, vi är honom ett stort tack skyldiga. Ja, ja, så är det, tyck vad ni vill, men så är det.

Där fanns också för kvällen alltid lika trevlige och påläste, Kjell Andersson, men utan kompgitarr denna kväll. Där fanns också Lennart Bodarve som även testade om man talkat dansgolvet på rätt vis. Det var med beröm godkänt, nickade han. Han konstaterade också muntert, då man hittat en damväska på damtoaletten, att det var för väl att man hittade den där! Därmed utbröt en viss munterhet i vårt sällskap.

Det (hittills) mest udda fordon som visats upp i Stortorpsparken på "Taggtrådskvällarna"

är den här David Brown-traktorn av 1962 års modell (modell 950 IMP) med växelplog.

Traktorns ägare, Wejler Pettersson, från Huddinge.

Den läckra och välskötta David Brown-traktorn beundras av

lottförsäljaren Lennart Helm (till vänster) och Hot Rod-ägaren

Christer Eriksson.

Som vanligt bjöd kvällen på massor av historier, massor av skrönor som borde sparas till eftervärlden. En långväga parkbesökare var annars Ove Hermans ifrån Lisselhed i Orsa. En härlig kväll var till ända. Vintage hade gjort ett bra dagsverke, parken hade monterat upp ett stort partytält över kaffeserveringen, och nytt för kvällen bland alla dollargrin och jänkare, var en David Brown-traktor med nymålad växelplog hängande bakom. En klenod säkert för ägaren, allt var välputsat liksom traktorföraren i stilenlig Vegamössa.

Med dessa intryck, rullade man så hemåt med The Vintage i skivspelaren där temat ur The Pink Panther strömmade ur högtalaren. En luftballong hängde som fastklistrad en bra bit ovanför Globen, som om den satt fast. Molnslöjorna hade färgats lilaröda av en nedgående sol långt borta i väster, som en morgonrodnad i öster. Staden låg ganska stilla, lika stilla som vinden, det var bara den rosa pantern som tassade på hemåt natten. Det var till och med ont om vägarbeten på hemvägen. Luftballongen verkade inte röra sig ur fläcken, men ner skulle den säkert komma vad det led, om inte annat när gasolen tog slut. Något som dock redan hade landat i mitt inre, var The Vintage. Tack Tim, Magnus, Simon och Thomas för en underhållande kväll. Och tack också, Eva Ljungman, kvällens gäst, för de medryckande tonerna!

A N N O N S