... en oerhört trevlig "Taggtrådsträff"

Det är inte svårt att spela gitarr, snarare tvärt om. Buslätt! Jag satt ett par meter ifrån Johnny Lundin och hans gitarr på säsongens första taggtrådsträff hos det hjärtliga, strävsamma paret Torgny och Lotti Palm på Hjärtervägen, och såg hur lätt Johnnys fingrar flög över strängar och greppbräda. En lärka med pigga vingar, skulle känna sig avis. Oj vad lätt det såg ut, men det kräver rätt teknik, berättade Lundin senare och vi fick oss en liten snabblektion medan vi skulle vandra ut i det becksvarta för hemfärd, lyckligt berusade till alla synnerliga synliga sinnen.

Det blev en i vanlig ordning bejublad kväll med massor av mysig musik med en mångfald för många.

Spotnicksfan som man är, fick man sina pärlor uppradade av Ulf Hallingström som startade upp kvällen. Som back up, hade Ulf, Kjell Andersson på kompgitarr på en supertung strata (lika tung som min Squier p-bas!) med som Kjell såklart hanterade elegant hela kvällen igenom. På bas var det Lennart Clerwall som såg ut att trivas som fisken i vattnet och nötte väl nästan ut sitt pekfinger under kvällen. Snart kommer nog Lennart på att man kan använda fler fingrar. Bakom trummorna satt outtröttlige Shadows trummisen, Per Olof Alm, kvällen till ära utan stinsmössan. Han måste vara outtröttlig, ty tidigare på dagen hade han och hustru Gunilla, släppt sina tre barnbarn på grönbete på Astrid Lindgrens, Junibacken! Tufft, om ni frågar mig, jag vet. Och på hemvägen efter taggtrådskvällen, i höjd med Enskede, satt han och såg lite entaktad ut då jag passerade honom på väg ner i tunnelsystemet för att finna de mesta var avstängt... tack för kaffet! Hoppas du hade bättre tur med ditt tunnelrör, P.O.

Ulf med sina gubbar, avverkade en samling godis typ, Moonshot, Trambone, Plättlaggen... men inte blev det Le Dernier Train De L'Espace. Det blir nästa gång, tröstade Kjell, innan dom startade upp Spotnicks Theme, samt påföljande, Jag och Botvid, Amapola, Old Faithful, Hot Toddy med flera örongodisar. Tur att Sound60 finns!

Lennart Clerwall hade en kompis med sig, en mycket trevlig sympatisk kis, som hette Lasse Haeggström. Undrens tid är inte förbi, denne Lasse känner nämligen min kompis i Skåne, Sture Hägre, eller Rocklule! Han var ju rockkung i slutet av femtiotalet i hela Nynäshamn, innan han blev sångare i bandet The Polarmen med Sture. Ja ja, världen är inte så himla stor egentligen.

Den påföljande kaffestunden är ju vikt åt snack och snackas gör det. En höjdarstund där det dras gamla storyn från turnéer och annat. Stins-Olle har en icke sinande brunn att ösa ur vilket är både intressant och roligt att höra. Jag har lovat att inte skriva det allra värsta...

Foto: Lasse Twang.

Efter fikat började spröda finstämda toner ljuda ifrån salongen. Johnny hade startat upp Blue Star samt en radda andra fina gamla Shadowslåtar. Man ställer sig frågande då varför JLB blev ratat från Shadowsgalan i Tyskland så som icke ”shadowsband”? Många örhängen från Shadows första LP lät Johnny oss få njuta av. Nu klev Gudmund, den gamle revyorkesterräven, in bakom basen och Shadowstrummissen var åter på sin mammas gata medan Kjell hängde på vad som bjöds med sin tunga kompgitarr i tvåbottnad mening. Grabbarna funderade på någon ytterligare låt, så jag klämde till med, Nivram... njäe, sa man. Aha, sa jag, är den för svår? Nä nä, och så körde man en kanonversion av denna mulliga låt. Och Gudmunds improvisation fick applåder av menigheten vilket fick Gudmunds mungipor att peka uppåt. Att Johnny målade ut sin del i formidabla slingor, behöver jag väl inte skriva? Dessa kisar kan sina Shadows, från första till sista gubbe. Och som sagt, det är inte alls så svårt att lira gitarr, det är bara som det låter. Jag såg precis hur Johnny gjorde. Fingertopparna gick som på ett tangentbord till en gammal Halda skrivmaskin när fröken förevisade fingersättningen vid just en gammal frostlackerad mörkgrön Halda. (Fingrar på en gammal Halda eller fingrar som lärkvingar, är en smaksak) Att Johnny under tiden ropade ackord till Kjelle, var bara en liten bisak, precis som när han hade andra utflykter med gitarrhanden men som hamnade på rätt plats vid rätt tiondel med rätt anslag. Öj, så lätt det såg ut... ömsom nyttjade han svajarmen, ömsom bände han in rätt ton. Man hickade och trodde inte sina ögon/öron. När vet man vad man ska göra, vad? Totte undrar på andra ställen i forumet om olika modeller på ekon, skruvstorlek, gängstigning och annat, men de här att hur man gör för att spela, att ha rätt spelteknik, det är för mig strået vassare och absolut intressantare.

Lennart Clerwalls kompis, Lasse Haeggström, visade sig vara förutom en komp(a)etent trummis, en avancerad sångare då han med snygga infills av Johnny, sjöng Living Doll så troligen Sir Cliff Richard skulle nicka gillande. Men har man ett finger med i både revyorkestrar (även han) och liknande, så kanske inte äpplet faller så långt. Men, en outnyttjad resurs inom våra led är Lasse trots allt. Clerwall och Lasse sjöng sedan Elvis låten, Kiss Me Qvick, åter med komp av JLB, som därmed förstod varför man inte kom till Tyskland... det var ju dansbandsstuk! Kanske ni platsar i Malung Johnny, på dansbandsveckan?

Hur som helst, en trevlig kväll, hur trevlig den än är, har småningom ett slut. Så även denna kväll och gubbsen skingrades som agnar för vinden. Plötsligt stod vi ensamma kvar där på Hjärtervägen vid våra bilar. Johnny, Alm, Gudmund, Lennart och Lasse samt jag själv... dörren stängdes uppe hos Palm och tystnaden var total, det var bara daggen som gjorde sig påmind. Nästa gång får vi nog skrapa rutorna när vi ska hem!

Tack Lotti och Torgny, tack från oss alla som var där!

A N N O N S