Det ryker rysligt om Ryders...

... ja det var känslan man hade då man tassade ner i Stortorpsparkens gröna oas. Det liksom hoppade och fräste om dem. Christer satt och trimmade in sina trummor med ivriga dunkar på baskaggen och justerade mikrofonerna. Man undrade stilla om Barsebäck började knota när de slog på alla sina pytsar. Ett stort mixerbord fördjupade Ejje sig i, men alla i Ryders var ivrigt sysselsatta med att skruva, testa morsa på en annan och såg ut som taggade igelkottar. Jag kikade efter var skåpet stod... men fann det ingenstans. Strax efteråt, fann jag det här...

Ryders påminde om en städpatrull som just gjort rent hus på både det ena och det andra och bland annat städat bort ett skåp. Plötsligt svepte sköna gitarrtoner ut över de darrande asplöven och björkens gröna hängen liksom granens gröna grenar denna granna sommar. Basens mulliga mullrande fortplantade sig i dansbaneräcket. Christers trummor funkade perfekt, alla var rysligt effektiva i Västerås bandet, The Ryders. Ett visst bedrägligt lugn lägrade sig över nejden. Så brakade det löst en minut över sju innan chefen hade hunnit bestämma sig för att dra igång. Men ivriga som dom var med bärselar och allt efter att ha flyttat skåpet, stod de där tre takter in i Summer Holiday, i snygg enhetlig klädsel, Svarta braller, svart kavaj och svart skjorta... inget man glömde i gurkbutiken hemma på Åsen inte.

Och i sitt rysliga tempo hann inte första låtens toner klinga ut innan nästa var igång. Tiden mellan låtarna hade man skurit ner till ynka sju sekunder... nåja, åtta då. Så fortsatte man i låt efter låt. I kända Shadows pärlor, utförde man det jag är svag för, nämligen fotarbetet. Man körde alltså shadwalk alla fyra, hade Christer kommit ifrån, hade han fixat det också. Det var njutbart att se och höra dessa grabbar denna något kylslagna kväll.

Beviset fanns annars på dansgolvet om någon skulle tvivla. Smockfullt, var en underdrift. Dansparen denna afton var förutom de välkända, även en knippe ifrån West Mountain Line Dancers. Flitigast, med hård konkurrens denna kväll, var som vanligt Stortorps Fred Astaire och Ginger Rogers, eller Ingegerd, som hon heter enligt trovärdig källa.

Till slut fick jag även höra låten jag tjatat om, It’ll Be Me, Cliff Richard låten ni minns hoppas jag. Den satt som en gurka, eller någe, men bra satt den. Härligt tryck och de rätta infillen jag en gång tyckte var svåra att få till. Maxi hoppades grabbarna skulle lira sin version av Sleepwalk, och visst, den kom också. Lite egen, lite speciell och såklart bra. Allt The Ryders tog i denna kväll var av stort märke och blev till guld, inte sand, som de spelade. Stämsången, stegen, klädseln, låtvalet, P-O Bäckmans glada snack mellan låtarna på olika dialekter samt finlandssvenska. Det här bandet är så tajt, så väloljat bra att det nästan gör ont och med killar med stor humor. Ett perfekt band för vår oas, ett band som handen i parkhandsken.

Grabbarna i Midnight önskade The Ryders lycka till och Lars Lundberg, den glade trummisen i Midnight, skrev också, ”kör så det ryker”! Det var precis de The Ryders, med härföraren Kurt Fröberg i spetsen, gjorde. Körde så det rök och gjorde det rysligt omsorgsfullt.
Förstagångsbesökare i parken, Patrik Lindberg, han med ”Fröken Johansson och jag” ni vet, stod mest förstummad, blek och tagen. Han hade hoppats det skulle vara fin stämning och gemytlighet i parken, och detta överträffade allt han drömt om! Jättetrevligt att träffas Patrik och hoppas detta inte var sista gången.

Vilka kom inte... Johnny ”Bråttom” Lundin hade förhinder vilket var tråkigt. Samma hade Ulf Hallingström, eller övar han inför sin debut i parken med sitt, Sound60? Ja, sedan kom ju såklart inte Per Olof Alm, den lille trumslagargossen (jag tänker på en bild... nåja) för han skulle ju se till att framflytta den där målningen av garagegavlarna vid samfällighetens möte i Vallentuna småstugeförening och ändra färgsättningen så den matchade den nya Mercan. Så det var förlåtet... men vad ser jag... vem kommer där om inte Alm’en själv. Ursäkta jag är sen, slipper jag kvarsittning nu? Undrade han då han kom kvart över nio. Vi fick därför höra väldigt lite historier om sena kvällar på Kingside och Nalen cabarén denna kväll. Men han hade röstat emot målningen, ack ja!

Benke OldBoys gästade parken för att kolla läget. Han och hans mannar (och kvinna) kommer ju senare under säsongen gästa parken med musikaliskt utbud.

I vimlet syntes också Tommy Richardson och Kajan Jarbrant från The Limericks Light. Kajan i vanlig ordning med en grillad med bröd i nypan. Enda chansen att försöka hålla värmen...  ja någon åskvärme var det som sagt inte denna kväll. Tolv varma, det var vad kvällen bjöd på.

Där syntes också Roffe Färdigh i vimlet liksom Tompa Rocker som kom strosande ner till vårt bord. Vårt bord ja, där satt ju Glenn Bergman, med färska minnen och bilder från Malmslätt och flygdagen där. Det skulle vara något för Uffe Lindemark kanske från Midnight, en flyggalen liksom jag själv och Torgny, eller Flygny, som han kallas. Där, vid bordet, satt Gudmund och skvimpade med kaffet, Gudmund ifrån bandet JLB och revyorkestern Botkyrka Revyn samt Bulls orkester... lirar på lördag förresten i Rönninge.

Har vi glömt någon... Ja ja, V8 åkaren, Björne "Mr Moonriders" Andersson. Björne som flirtar numera med ett annat band och lägger sina Moonriders lite i träda ett tag. En annan med samma tumproblem, näe den sitter inte mitt i handen, inte nu längre för ett bandage, eller stöd hindrar den från detta... det var genomtrevlige Kjell Andersson. Kjell som både kompar och lirar bas samt med ackuratess sjunger väldigt bra. Vad säger Kalle Moreaus...?

Som gäst i andra set, klev Tim Carlstedt från The Vintage upp och lirade två låtar med en härlig stil. Visste jag inte det var Tim, kunde man ha trott den svängiga stilen varit Hallingströms jazziga slingor.

Glädjande för mig, var att man lottade ut ett bokpaket av mina tre böcker, som hamnade i rätta händer. En gentleman var den lycklige vinnaren, som sedan ville ha dessa signerade, vilket var genant... man var ju inte ensamma i parken... folk tittade ju. Hur som helst, han hade stor glädje av kåseriböcker och kände väl till området Råholmen och Öja, eller då Landsort och kanonerna däromkring... liksom någon som skrivit om en skärgårdsö utanför Dalarö, och någon gubbe som hette Österman eller så. Jaha, sa jag, du menar kanske Gits Olsson... just det, sa han! Då är ön Fåglarö, dit vi ska på kräftskiva i augusti till Gits dotter Jonna... Åh, fan, sa han! Så fick man malla sig om det också.

Tänk vad en del kan hamna i god jord. Jag är glad detta bokpaket hamnade i dessa händer.

Som vanligt var det väldans trevligt i parken. Alltså, The Ryders är svårslagna i parken, så är det bara. Har man sedan en sångare som glade Bäckman, och övriga duktiga musiker, i Kurtan, Ejje, Ulfven och Christer, ja då blir det så här enormt bra. Glenn och jag kom på att kvällen bästa låt alla kategorier med steg och hela bidevitten, var Shadoogie! Det var den bästa varianten på denna låt vi hört! Och, vi har hört några stycken.

Lasse Twang
Hobbyförfattare tillika krönikör

Fler bilder:

(signerade Glenn Bergman)

Fyra femtedelar av The Ryders: (från vänster) P-O Bäckman, Ejje Pettersson, Christer Sundvalls trummor, Kurt Fröberg och Göran Ulfstedt.

Christer Sundvalls trummor i detaljstudie.

Lotti Palm i entrékassan hade denna kväll assistans av barnbarnet Sakarias.

Skriftställaren Lars "Lasse Twang" Holmberg (numera med örnblick).

Stortorpsparkens "Grand Old Man" och nestor,

Bertil Jespersson, som inom kort fyller 85 år!

Patrik Lindberg (äntligen i Stortorpsparken) från The Skylines och Lennart Gudmundsson (Johnny Lundin Band med flera).

P-O Bäckman och Eje Pettersson i stämsång.

Kurt Fröberg och Göran Ulfstedt i samspel.

Stilstudie av trummisen Christer Sundvall (ovan och nedan).