Hur låter Björn Andersson? Här kan du få ett smakprov från hans kommande cd (på etiketten Palm Records). Det är den välkända Sleepwalk som vi bjuder på ett smakprov från. Klicka här.

Nyligen träffade jag Björn för att göra en intervju med honom och låta honom berätta om "allt" vad han gjort i musikbranschen. Vi hade avsatt cirka fyra timmar för intervju och fotografering, men eftersom det fanns så mycket att prata om insåg vi båda att inte ens fem och en halv timme skulle räcka till! Därför träffades vi ytterligare en gång, men även vid det tillfället räckte inte fyra timmar för att avsluta intervjun. Det krävdes ytterligare möten för detta, men jag hoppas att jag nu fått med allt av betydelse för denne mycket mångsidige herre!

Inte nog med att Björn Andersson är en gudabenådad sologitarrist, han bygger även och reparerar gitarrer. Främst av favoritmärket Fender förstås. Efter att han givit mig en grundläggande genomgång av alla viktiga detaljer på en Stratocaster framgår det med all önskvärd tydlighet att det inte bara är att köpa en "elplanka", en förstärkare och sedan sätta igång att lira som Hank Marvin eller Bosse Winberg! Om nu någon hade trott det!

Som om inte detta skulle räcka är Björn Andersson även en mycket flitig, och duktig, kompositör. Närmare femtio gitarrlåtar har han skivit under årens lopp. Flera av dem är mycket bra! De mest kända är kanske "Lonesome Monnride", "Just Like A Shadow" och "Dear Yvonne". Den senare skrev han när dottern Yvonne föddes!


Björn Andersson med sin ”dyrgrip” en röd Fender Stratocaster av 1959 års
modell (visserligen som kopia men i alla fall) och som Björn själv satt ihop av
utvalda ”byggdelar”. Bilden är tagen i juli 2005 av Torgny Palm.

Som vanligt ska vi ta alltsammans i tur och ordning.

Björn Andersson föddes den 26 december 1944 på södra BB i Stockholm. Föräldrarna bodde i Gustavsvik på Värmdö och det var där som Björn växte upp. Han har för övrigt varit uppväxtplatsen trogen sedan dess. Sedan ett antal år har han flyttat tillbaka till föräldrarnas villa efter att ha haft ett eget hus tvärs över gatan under många år.

Björns pappa, Erik, spelade dragspel på olika lokala sammankomster vilket gjorde att ”Björne” tidigt kom i kontakt med musiken. När han var elva-tolv år, 1955-1956, kom ju den stora ”kampen” mellan Elvis Presley och Tommy Steele. En kamp där Björn tog Tommys parti. Åtminstone till en början. Men det bar sig inte bättre än att hans första grammofonskiva (som man sade på den tiden) blev en EP med Elvis: ”Tutti, Frutti”. Föräldrarna var förståndiga nog att ge sin son en grammofon. Och i och med detta var Björn ”såld” på rockmusiken.

I skolan började han tidigt att spela blockflöjt (som de flesta andra ungar i mitten av 50-talet). Därefter gick Björn över till mandolin, som han ”hottade upp litet” genom att stämma om den till att låta som en gitarr! Sedan var det bara att sjunga och spela som den värsta rock-kung. Föräldrarna förstod snart att Björns intresse för musiken var så stort att de skulle satsa på honom och därför fick han, 1958, en Höfner halvakustisk gitarr och en 10 W förstärkare. På den utrustningen spelade han mest för husbehov därhemma. Talangen utvecklades snabbt och redan då anade man vilken utmärkt gitarrist Björn skulle bli.

År 1959 kom den första riktiga kicken när ”Björne” fick höra Lonnie Donnegan på radion med ett skifflegäng. Det blev signalen för Björn att själv sätta upp en skifflegrupp (som aldrig fick något namn). Gruppen spelade under en tid på olika ungdomsgårdar på Värmdö och i närbelägna Nacka.

När Björn slutade plugget startade han ett av de många garageband som växte fram i slutet av 1950- början av 1960-talet. Bandet kallade sig ”The Cross-spiders” (”Korsspindlarna”) och bestod av Björn Andersson, sologitarr; Roger Svedenäng (före detta Eriksson) på bas; Kjell Olsson på kompgitarr samt Jan Karlsson på trummor. Bandet hade några spelningar på släktskivor och andra mindre, lokala tillställningar.


Med ”The Vultures” i matsalen på gymnasiet i Nacka. Gruppen var kända för skön stämsång och var
litet av Nackas svar på ”Beatles”. Från vänster: Kjell ?, bas och sång;Jan Lorenzon, kompgitarr och
sång; Eje Härén, trummor och sång samt Björn Andersson, sologitarr.


Bild från en popbandstävling på Kingside 1964. Björn Andersson sitter som andre man från vänster i
tredje raden framifrån,tillsammans med sina bandkompisar i ”The Vultures”.

The Vultures
Popgruppen ”The Vultures” från Nacka var ett av de större lokala banden i området. De hade hört talas om Björn och hans flyhänta gitarrspel. ”Vultures” ville ha honom till en provspelning. Den slutade med att Björn blev antagen på stående fot. Han spelade sedan med dem i två år under åren 1964 till 1966. Sedan följde lumpen och då lade Björn av med spelandet. Han sålde all sin utrustning och satsade istället på motorcyklar och bilar i. Det blev därför ett uppehåll i musicerandet ända fram till 1981!

Nu är vi framme vid 1981. Björn Andersson satt en dag i bilen och fick höra ”Quartermaster’s Stores” med, som han trodde, The Shadows. Det var inte så vanligt med instrumentalmusik i radion vid den tidpunkten så därför lyssnade han extra noga. När sedan hallåmannen avannonserade låten med orden: ”Det var stockholmsgruppen ’1961’ med låten ’Quartermaster’s Stores’ ” höll Björn på att köra upp på trottoaren. Han blev lätt upprörd och trodde att hallåmannen var ute och cyklade! För som Björn hade hört det var det ju definitivt ”The Shadows”! Ingen annan kunde ju spela på det sättet!

-Ett par dagar senare kollade jag med en kompis, Stefan Johansson i Gustavsberg, och han visste besked. Han berättade att det var en kille som heter Ronnie Gustafsson från Hammarbyhöjden som lirade solo. Ronnie jobbade då hos ”Halkan” i Götgatsbacken (en känd musikaffär på den tiden).

Någon vecka senare hade ett beslut mognat fram hos Björn så han åkte helt sonika in till Götgatan och träffade Ronnie i musikaffären. Björn köpte Ronnies platta och avslöjade att ”jag måste börja spela igen”! Ronnie blev entusiastisk och rekommenderade vilka grejor Björn skulle köpa. Bland annat ett Vox-eko ansågs vara absolut nödvändigt för att uppnå det korrekta soundet. Och det var naturligtvis Hank Marvins spröda Shadows-sound som gällde. Då som nu!

-Jag satte igång igen och tränade och tränade tills jag fått in ett 25-tal låtar. Mest var det Shadows, men även några Spotnickslåtar kom med liksom några ur Violents och Shanes repertoarer. Kompgitarristen Kjell Olsson hade jag haft kontakt med alla år från förra spelperioden och nu fick vi snabbt kontakt med Birger Kallerholm på trummor och Göran ”Silvertaket” Eriksson på bas. ”The Moonriders” hade fötts! Året var 1982 och ganska snart fick vi kontakt med Janne Lyckman på Triola Records som ville att vi skulle spela in en EP-skiva. Det gjordes också med bland andra låtarna: ”Barndomshemmet”, ”Jag Har Bott Vid En Landsväg” och ”Django”.


The Moonriders på Ormingefestivalen i mitten av 1980-talet.


Hank Marvin och Björn Andersson i mitten 1980-talet på Konserthuset, på Grand Hotel efteråt.

Resten är egentligen historia. ”Moonriders” hade ett rejält tryck under hela 1980-talet och spelade ofta ett par gånger i veckan. Det var nästan uteslutande instrumentallåtar som stod på repertoaren. I mitten av 1980-talet turnerade ”Moonriders” tillsammans med ”1961” i Holland, bland annat Tilbury och den Haag.


”The Moonriders” vid ett av framträdandena i Holland, Från vänster Kjell Olsson, kompgitarr; Göran
”Silvertaket” Eriksson, bas och Björn Andersson, sologitarr. Trummisen, Birger Kallerholm, skyms av Kjell.


Ett ”lagfoto” av de två svenska banden i Holland. Till vänster ”Moonriders”, där trummisen Birger
Kallerholm nu sitter framför de övriga tre herrarna i röda kavajer. Bandet i de grå kavajerna är
”1961” med från vänster: Hans Eriksson, kompgitarr; Lars Pettersson, bas och Ronnie Gustafsson,
sologitarr. Framför dem, knästående, trummisen Per-Olof Alm.

Mot slutet av 1980-talet byttes ett par av bandmedlemmarna ut, bland annat hade trummisen Birger Kallerholm tröttnat och lade nu av att spela. Bandet provade ett par olika trummisar innan Jörgen Norrestad kom med i bilden. När sedan basisten, ”Silvertaket”, lade av kom Jan-Erik Jankerup in i ”Moonriders” som nu blev ett renodlat cover-band med mycket sång på programmet. Vi är nu framme vid 1990-talets början och gruppen spelade nu cirka 12-15 gånger per år på restauranger och privata fester.


Björn Andersson i aktion på 1990-talet.


The Moonriders från 1995: Från vänster: Kjell Olsson, kompgitarr; Jan-Erik Jankerup, bas; Jörgen
Norrestad, trummor och Björn Andersson, sologitarr.

I samband med att ”Taggtrådsträffarna” i Stortorpsparken drog i gång i mitten av maj 2005 fick ”Moonriders” en nystart som instrumentalband och Björn Andersson fick åter repa in ett antal gitarrgodingar, som presenterades vid ett succébetonat comebackframträdande den 13 juli 2005 inför en rekordpublik i den vackra Stortorpsparken.

Nu planeras för nya skivinspelningar och flera framträdanden inför en alltmer ökande publik och efterfrågan av nostalgisk rock- och popmusik från den rätta tidsepoken! Och där håller sig Björn Andersson och hans mycket välljudande gitarr i främsta rummet bland landets gitarrister.

Björn Andersson har en mycket spröd och fin ton i sin ”Strata” och är oerhört njutbar att lyssna till. Personligen hade jag aldrig hört ”Moonriders” live före framträdandet i Stortorpsparken, men via flera skivinspelningar hade jag blivit nyfiken på denne strålande gitarrist, som varit litet av en doldis i sammanhanget. Åtminstone under de senaste åren, då ”taggtrådsmusiken” börjat få en renässans. Mycket beror det kanske på den låga profil Björn håller. Han är litet blyg och ödmjuk och låter hellre gitarren än munnen tala om vilken skicklig instrumentalist han är. Men Björn är också otroligt noga med att vårda sin utrustning och att ha de rätta grejorna för att det ska låta så nära originalet (Hank Marvin) som möjligt. Inget lämnas åt slumpen utan Björn har till och med lärt sig allt som går att veta om gitarrerna, bandekona och förstärkarna. Med vetenskaplig frenesi skruvar och putsar Björn på sin utrustning så att den hela tiden ska vara i toppklass. När det gäller det tekniska kunnandet är det svårt att slå Björn på fingrarna. Under åtskilliga år har han dessutom varit runt på alla gitarrmässor för att demonstrera olika ekomaskiner och hur man ställer in sina prylar för att få maximalt ljud av det slag man eftersträvar.

Under det långa speluppehållet från 1966 till 1981 ägnade sig Björn, som redan antytts, åt motorcyklar och bilar. Bland annat byggde han V8-motorer till dragracingbilar. Han ägde under de här åren en Corvette Sting Ray (Split Window) av 1963 års modell. Ofta åkte han även på sin båge av fabrikat Norton Atlas 750 cc. Nuförtiden är det speedway som är huvudintresset. Björn följer alla hemmamatcher för ”stockholmslaget” ”Rospiggarna” och även en hel del av deras bortamatcher. Sedan missar naturligtvis inte Björn speedwaysändningarna i teve. Men bilarna har inte helt försvunnit ur intresset. Han mekar ofta med sin ”nya” kelgris, en Chevrolet Camaro av 1975 års modell. En bil som ibland visas upp på motorträffarna vid Restaurang Vassruggen ute i Lissma, söder om Stockholm. Ett ställe där hundratals likasinnade träffas på tisdagskvällar under sommarmånaderna för att visa upp sina egna och beundra andras dyrgripar. Där ute spelas för övrigt ofta instrumentalmusik. En flitig gäst är Björn också på American Car Show i Norrtälje varje år.

Nu ser vi bara fram emot nästa tillfälle där ”The Moonriders” står på scenen så att vi alla kan få njuta av en av de mjukaste och skickligaste gitarristerna vi har i landet. Åtminstone när det gäller ”Shadows-stilen”.

Torgny Palm


Ännu ett nytaget foto av Björn Andersson. Här har han plockat fram sin unika Stratocaster i ”Beach
green” färg. Även den här bilden kommer från Torgny Palms digitalkamera. De övriga bilderna på
den här sidan kommer från Björns egen samling.

The Ryders