… årets julkort från Lasse Twang till alla Taggtrådare

Julen är för många en höjdpunkt på året, precis som premiären i Stortorpsparken är varje sommar, och 1:a advent, för andra. Man känner liksom spänningen i luften och har stora förväntningar på vad tomten skall ha i sin säck denna gång. Jag är barnsligt förtjust i sådana ting. För mig skulle den bästa julklappen, ja om vi nu önskar, vara att de där bandet ifrån Göteborg jag tjötar om bittida och sent, skulle tränga ihop sig på den lilla scenen i vår oas, vårt stamlokus, pärlan bland pärlor, Stortorpsparken.

Gissar jag skulle få samma känsla som jag kände de året jag fyllde nio år och öppnade ett stort paket på julafton som innehöll en slinga, två gröna personvagnar och ett ånglok i H0-skalan, samt en transformator… Ett elektriskt tåg av märket Trix. Var lyckan fullkomlig, eller? Någon? Nu anar jag något fuktigt i ögonvrån, inte bara hos undertecknad, utan även hos denna hemsidas redaktör, Tågny! Han gillar när man eldar upp trycket så det ångar om, OBS. Jag skulle idag nog kunna likna känslan vid att ha The Spotnicks, i parken! Det kostar inget att drömma eller att titta i skyltfönstret vid NK och dess julskyltning. I ett av NK-fönstren, förresten, tuffar ett elektriskt tåg runt i sin slinga. Varför är detta så magiskt med ett elektriskt tåg? Hur många av er har ägt ett elektriskt tåg, troligen Märklin, men ändå, hand upp!

Varför är det så magiskt med taggtrådsmusiken? Men eftersom jag själv fuskat i gebitet både som eltågsanläggningsägare och sologitarrist i The Star Gleams, en gång i tiden, kanske jag skulle kunna få ge min syn på företeelsen taggtråd. Jag utgår ifrån tidigt sextiotal, om jag inte stör de yngre förmågorna, jag är ändå glad att jag minns något från den tiden. Dock var jag inte med vid Finska Vinterkriget, som en del undrar när jag berättar hur det var förr… Allt nog och emedan, när man väl hade införskaffat (för dyra slantar) en gitarr, vill minnas den kostade drygt fyra hundra spänn, i Gamla Stan och brorsan hade osat färdigt med sin lödkolv och monterat dit gråa plastrattar på potentiometeraxlarna, så kom det ljud ur de högtalare farsan skruvat in i en låda han förtjänstfullt slöjdat i pannrummet. När jag så träffade granngrabben Janne, som redan hade en gitarr, visserligen ”bara” en hallelujaknäppare, men var fena på de där med ackord å så, började vi nöta på Ghost Riders… med påföljande Farmareflickan och Teen Scene. Känslan var enorm när man märkte hur allt liksom ”passade ihop”. Man hade en julröd elplanka som var snarlik den som han med stora glasögon hade på skivomslaget till den LP som snurrade från morgon till kväll… dom såg frusna ut för de hade tjocka lusekofter på sig på konvolutet. The Shadows hette dom, vill jag minnas... men halllåå, ursäkta meeej, det är faktiskt femtio år sedan! Man frös oerhört på deras låtar, Shadoogie bland andra. Men de kunde ju förstås berott på att vi inte hade några lusekofter. På en av våra första gruppbilder på mitt band däremot, är vi iklädda just, lusekofter. Efter en tanke som såg ut som en handling, så råkade av en händelse, en av oss sitta i en karmstol! Verklighetens kranka blekhet stod som skuggor och nafsade oss i nackhåren. Vi kom dock ganska snabbt underfund med att detta inte räckte. Man var lite bright, redan då. Men när vi var fyra stycken ynglingar som väsnades tillsammans efter ett visst angivet mönster, så var det bara fantastiskt, amazing.

Och med de där ifrån Göteborg med sin Spinnrock, så låg de där råa ljudet över allt, som en taggtråd, rivigt. Det var en obeskrivlig känsla som jag såklart skulle kunna utveckla, men jag vill inte trötta ut er mer, så det får räcka såhär. När jag så blev vittne till framträdandet på SysterOBror av de där bandet från Göteborg, såg deras spelglädje när de startade upp med Peter Gunn, deras tajthet och enorma spelskicklighet, så kunde jag lätt omsätta detta i känsla. Samma känsla som när man första gången vred på manöverratten till transformatorn och det lilla tåget drog iväg. Man ökade hastigheten genom att vrida lite på det röda lilla transformatorreglaget, medurs … samma, fast tvärt om när man skulle stanna och man kunde till och med backa, om man vred moturs!

Snacka om samspelta! Idag hjälper det inte ens med en lusekofta kan jag säga, för att själv försöka lira Shadows låtar eller lira samspelt med ett backingtrack. Men jag har en likadan (nästan) George L gitarrkabel som Winberg, men han har en röd förstås. Men ett gult plektrum de har jag och de är precis av samma typ som mästaren. Kan berätta, så här lite privat, att de inte hjälper ett dyft, de heller! Gud vad det är svårt! Ska det vara på det här viset, är det så här ni har det, Björne, Ulf, Johnny, Tobbe?

Ja ja, vi stänger nostalgihörnan för denna gång. Idag då? Ja, ännu har vi inte kunnat se vad som finns i säcken, vi kan endast tumma och snegla på vår lilla önskelista och hoppas. Min mor sa en gång, ”man kan inte få allt här i världen” och det är väl hennes visdomsord som får vara rättesnöret. Någon berättade i parken för mig på en fråga, eller jag kanske ska säga fundering, om det sviktande antalet besökare i parken. Ja sa han, när vi började om, med de här med taggtråd och Torgny startade upp oasen i parken, då var vi lite svältfödda. Inte bara vi som spelade, utan även folk i vår generation. Minns hur knökfullt det var ute på parkeringen och till slut fick man parkera borta i Skogås och ta bussen tillbaka. Kön ringlade lång vid kolgrillen och fikat tog slut i kaffestugan. Det är en hel del år sedan, och betänker man vår ålder idag så har ju inte publiken blivit direkt yngre, utan de har följt årsringarna även de. Man har därmed mättat behovet av taggtråd och folk har helt andra intressen idag, även om det tyvärr är påtvingade i form av vårdcentraler, med mera. som pockar på sin uppmärksamhet. Men lite svinn, får man väl kanske vara beredd på. Vi kanske istället ska försöka acceptera att tidens tand gnager och vrida upp volympotten lite till, för att höra lika bra som tidigare. Men, gubbarna hänger med som du ser, sa han. Kolla, det är bara att vända sig om.

Just som vi dillade lite rent allmänt, rullar en orange gammal Telegraf-kareta nedför backen, det är en Ford, en Ford Granada, med krabba å allt på sidan. Ut kliver Värmdös egen Hank Marvin, känd för just gamla bilar även om de helst ska sitta en V8 med dubbla kompressorer i samt raka rör och ha överliggande kramaxlar samt dofta nitrometan… Mr Moonriders har ju ett förflutet på Telegrafverket och har dagen till ära lånat en gammal klenod, annars rullar han i en egen Camaro från -75. Fick inte tag i nån Duett, men vi kan väl sjunga en, undrade samma Björn? Taggtrådshumor! Märkligt är dock att en annan hobbypulare, ni vet han med sitt Alm-eko, också spelledig denna kväll, stod tyst hela tiden vi funderade högt. Han brukar ha massor att erinra, dryfta och gestikulera om, men så lättade han på trycket och började berätta om när de hamnade i diket med en turnébil neråt Småland och han blev sittandes längst ner i diket, dock fortfarande i bilen med massor av snö runt om och med Merit Hemmingsson i knät… men där, där är det lika bra att avsluta årets lilla julkort samt undra hur många låtar ni kan hitta omnämnda och inklämda i denna krönika. Kanske inte så svår julnöt att knäcka, men man måste kunna räkna!

Till er alla…

God Jul och Gott Nytt År

Önskar er, Lasse Twang

krönikör, kåsör, kreativitist och hobbyförfattare

A N N O N S